Vi hinner vila i 20 minuter, vi får egentligen ingen sömn alls. Värkarna börja kicka in riktigt mycket nu och vid 08 kommer en ny underbar barnmorska, Hanna in. Hon undersöker mig och de visar sig att jag bara har 2 cm kvar. Hade jag fått bestämma hade vi åkt hemmifrån just då, för då pallade jag inte smärtan riktigt bra själv. Jag börjar då med lustgasen, ringer mamma mellan värkarna, tror inte jag sa något riktigt vettigt. Men så underbart jag tyckte att det var, lustgas var fina grejer.

Den sista 3 och halv timma vill jag inte gå in på riktigt, man undersökte, satte dropp man ville sätta kateter ett tag. Men envisa Linda ville verkligen försöka kissa utan några hjälpmedel. En halvtimma satt jag utan smärtstillande och bara tjurskallen för att kissa men utan några framgångar. Barnmorskan tvingade mig till sängen, var tydligen inte så bra att bli utmattad när man ska föda barn. Dom löser allt runt ikring det och tiden går, man minns inte alls så bra som man tror, allt blir så luddigt.

Tillsist var det dax för lillkillen att titta ut, på under 10 minuter var han hos mig, låg på mitt bröst lite halvblå, varm och kletig. Peter gråter av lycka han kan inte ens prata, hans varma tårtar mot min kind han pussar på mig och säger att han älskar mig.