Jag har varit så otaggad de senaste dagarna på att skriva. Är helt ärligt riktigt utmattad, ilias har något fuffens för sig och sover oroligt, är lite förkyld sedan så har han börjat skita och äta på natten. Av många orsaker kan jag inte alls lista ut va det beror på. Det är verkligen grejer överallt, känns som jag städar och städar men ingen märker någon skillnad utan tror att jag är lat eller inte bryr mig.  Trots att man dammsugar, skurar, tvättar och plockar så är det ingen som märker någon skillnad utan det är fortfarande inte riktigt så bra som de borde va sedan dras grejerna fram lika fort, folk går in med skorna och de kommer mycket folk och djur i omlopp här hemma.

Jag har graviditetshormoner som rusar fram och tillbaka, upp och ner så jag nästan spricker. Blir helt galen av verkligen ingenting. Peter hävdar att de var så här förra gången också, kanske en aning mindre. Magen har bara tvärväxt och de flesta nämner de förbigående, inte så för att vara negativ eller så utan bara sådär förbigående. Men jag blir jätte arg, irriterad och stött. För det är verkligen ingeting jag känner som att jag kan styra över, att den blir större alltså. Jag hatar att vara stor klumpig och otymplig, jag vill vara nätt vig och lätt och i vanliga fall är jag väl inte så nätt och lätt men betydligt lättare och nättare än vad man är nu, sedan så vet man ju att de blir ju bara värre! 13 veckor till med att folk kommenterar över min storlek eller rannsakar över vad jag äter gör mig mest utsliten.. Jag burkar kunna vara rätt vig kunna gå i en trapp utan att få hjärtrusning och känna mig som en pigg 85åring och jag brukar kunna ta mig de flesta kläderna i min garderob men de gör jag ju inte nu jag känner mig verkligen värdelös.

Jag vill bara ignorera alla som pratar om storlek, speciellt om min storlek. Låsa in mig i huset och bara va, hade vi haft ett badkar hade jag nog velat bosätta mig där.